Nu är jag hemma igen från Dolomiteanlauf som var mitt första lopp i FIS Wordloppet Cup. För mig känns det som ett steg framåt. Jag fick lära mig mycket. Dessutom var det en intressant upplevelse. Här kommer ett inlägg om resan.

Jag reste till Österrike på tisdag morgon (5 dagar på förhand). Tävlingarna var på hög höjd och resan lång. Därför ville jag ha gott om tid att förbereda mig på plats. Resan gick via Wien. Därifrån var det en 5:30h bilresa till Kartitich som ligger 10 km från Obertillach där tävlingarna hölls. Det var egentligen en omväg, München skulle vara den närmaste  stora flygplatsen. Wien blev det på grund av biljettpriserna, det visade sig också vara ett bra val eftersom vägen från München var avstängd på grund av snökaos. Resan gjorde jag ensam, det var inga problem. Sällskap fick jag på plats. På torsdag kom långloppsteamet SAS-pro team som jag samarbetade med hela helgen. På fredag kväll kom Annika som dessutom vann damernas klassiska lopp på lördag med en mycket tung resa dagen innan. Imponerande!!

På fredag kväll var det dags för dolomitensprint. Det var en uppvisningstävling på skidskyttestadion i Obertillach. Jag var en av de 30 inbjudna åkarna att delta. Loppet var 450m meter och banan teknisk. Tyvärr gick jag inte vidare från kvartsfinalen men det var roligt att delta.

Söndagens 42 km skate som också ingår i FIS Worldloppet Cup var helgens huvudtävling. Min taktik var att öppna hårt och se till att jag hade en bra plats i klungan när spåret blev smalt. Jag höll min taktik. Starten gick bra och kom direkt upp nästan längst fram. Det gick förvånansvärt enkelt. Farten var ryckig, många omkörningar hela tiden. Folk trampade varandra på stavarna och heltiden hördes svordomar från arga medtävlare. Efter 5 km kom vi in i den första långa backen som var 3 km och dessutom brant. Toni Livers som vann loppet ökade farten. Fältet sprack upp. Jag körde förbi och täppte igen luckorna. När vi närmade oss toppen blev jag trött. Jag lät ett par tyskar passera. Sen blev det riktigt jobbigt. Jag stumnade i benen på ett sätt som det bara är möjligt att göra på höghöjd och orkade inte ens böja mig ner i nästa nerförsbacke. Det dröjde till 21 km innan jag var återhämtad. Sista 15 kändes gick bra och jag lyckades åka ifrån kungan jag höll mig i.

Slutplaceringen blev 24:e. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig men ändå godkänt. Jag är ändå nöjd med tanke på hur bra det kändes på slutet. Dessutom är jag nöjd med att farten räcker till i början vilket förut har vart ett problem. Jag kommer också i fortsättningen att köra med samma taktik. En dag håller det ändå till mål. Jag är övertygad om att man måste våga satsa för att komma någon vart.

Nästa långlopp blir i Frankrike 10.2. Då ska jag delta i La Transjurasienne som är ett 69km skatelopp utanför Geneve. Loppet hör också till FIS Wordloppet Cup. Innan det blir det en helg med korta tävlingar på FM i Imatra