Engadin Skimaraton

I måndags kom vi hem från Engadin skimaraton. Det var det loppet jag prioriterade mest när jag satte upp mål för vinterns långloppsatsning. Loppet är stort och räknas enligt arrangörernas uppgifter som världens näst största långlopp efter vasaloppet. Totalt 14200 personer var anmälda till loppet. Trots det är Engadin skimaraton ett relativt okänt lopp i Norden. Det beror säkert på att det avgörs i fri stil och här är det vasaloppet och andra klassiska lopp som gäller för de flesta. Annorlunda är det i Mellaneuropa. Där är det skate som gäller både bland motionärer och elitåkarna. Det märktes i nivån på loppet. Det var extremt hårt motstånd. Med i loppet fanns många världcupsåkare, skidskyttar och många skidåkare som ligger precis under värlscupsnivån. Extra spännande var också att loppet för första gången hörde till Visma Ski Classics och lockade därför många nya deltagare som är specialister på långlopp.

Med på resan var Annika som tävlade i både night race och halvmaraton. För oss som tränar och bor på havsnivå innebär det en extra utmaning. För att vara väl förberedd blev det därför nio dagar med förberedande träning i Sankt Moritz. Förutom höghöjdsanpassning gav lägret också en möjlighet till att stressa av och i lugn och ro kunna fokusera på att hitta formen. Träningen innan bestod av mycket lugn skidåkning, 2 gånger om dagen de första tre dagarna. De följande 5 dagarna innehöll endast ett pass om dagen varav två pass var intervaller. Lätta distanspass med korta intervaller (1-5min) är det upplägg som verkar fungera bäst för mig på höghöjd. Andra upplägg har testats genom åren men halvhårda pass och långpass över 3h har så gott som alltid gett bakslag. Annika följde ungefär samma upplägg och vi kunde göra de flesta pass tillsammans.

Inför resan var jag osäker på formen. Efter La transjusrasienne i början av februari var jag mycket trött. Träningen svarade inte alls och till sist blev jag förkyld. Formen hann inte infinna sig till Finlandialoppet. Innan resan blev det därför en vecka med extra mycket vila. Planen var att komma utvilad till St Moritz och att få formen att vända under det förberedande lägret. Så gick det också, formen blev bättre och bättre för varje dag som gick.

Hur gick det i loppet då? Precis som förra året gick det fort från början. Det var svårt att göra omkörningar när farten var 30km/h i klungan. Jag gjorde några omkörningar men bevakade mest min position. Redan efter 5 km började det spricka upp när Maurice Manificat inledde hårdkörningen. Jag försökte täppa till luckorna men efter en stund blev jag stum i benen och fick sakta in farten. I backarna efter 15 km gick det mycket bra. Jag åkte ifatt flera åkare och förbättrade placeringen. Andra halvan är lättåkt, svagt utför och en fart på 30 km/h nästa hela tiden. Jag kände mig pigg och fick draghjälp av Tord Asle Gjerdalen som försökte återta sin position efter stavbrott. Jag lyckades plocka ett par placeringar men hann inte ifatt en större klunga jag såg framför mig på ca 500m avstånd. I mål kom jag på 125.e plats 7:34min efter segraren Dario Cologna. Avståndet till en av väldens bästa skidåkare var relativt litet efter 43 km skidåkning, vilket jag är nöjd med. Placeringen var inte den jag hade hoppats på. Visserligen var motståndet hårdare i år. Att förra årets segrare Roman Furger placerade sig på 70:e plats berättar mycket om hur tufft motståndet var. Annika gjorde två bra lopp under veckan och slutade på en 6:e plats i night race och på en 16:e plats i halvmaraton trots att hon startade från en startgrupp längre bak och inte kunde åka så fort som hon ville.

För att få en bra placering i Engadin skimaraton ska man hänga med från början. Att åka ifatt en klunga man en gång tappat är nästan omöjligt. I princip kommer man i mål samtidigt som den klunga man befinner sig i när halva loppet har gått. Min kapacitet att hålla hög fart i början behöver bli bättre. För tillfället klarar jag av utgångsfarten i ca 7 km. Jag borde klara av 5 km till för att komma i rätt klunga till andra halvan. Jag tror inte att det handlar om kondition eftersom det gick bättre i de mera kuperade partierna längre fram. Det handlar om att träffa rätt med tekniken i hög fart. Sprintegenskaperna behöver också bli bättre för att kunna göra omkörningar i hög fart. Dessutom tror jag att min uppvärmning var för dålig för att klara av att gå på max från början. Så inför nästa år ska jag utnyttja de österbottniska slätterna till att lära mig att avslappnat skejta i 30km/h, dessutom ska uppvärmningen skötas bättre i framtiden.